Mats Pettersson skrev en krönika om att hans prinsessor passar i rosa. Att han inte kämpar för att göra sina två döttrar könsneutrala. Att han tror att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Reaktionen lät inte vänta på sig. Han blev kallad för fossil och att det är synd om hans barn att de har en sån pappa, när han själv menar att han låter döttrarna välja själva vilka kläder de ska ha.
Mats menar att han inte behöver be om ursäkt för att han är man och vänder sig mot feminismens kollektiva skuldbeläggande av män. Att han vågar göra detta i press och att han har ett bra och sansat tonläge i det han skriver gör mig väldigt glad. Han har idag publicerat ytterligare en krönika där han jämför vad han kallar "genusmänniskorna" med "..idrottspappor som pushar sina söner mot framgång för att kompensera sin egen misslyckade idrottskarriär. Såna som använder sina barn för att manifestera sina egna politiska åsikter, för sina egna syften. " Det tycker jag var ganska träffande.
Jag är överens med Mats om att jag förmodligen har rätt mycket gemensamt med många som kallar sig för feminister. Jag vill dock lyfta fram en väsentlig skillnad mellan idrottspappor och "genusmänniskorna". Idrottspapporna utsätter sina egna barn medan genusmänniskorna inte nöjer sig med att enbart utsätta sina egna barn - de vill även tvinga på mina barn sina idéer. De tycker att de vet bättre än du och jag hur man ska uppfostra barn. De startar insamlingar mot butikernas indelningar av könsspecifika barnkläder, eller mot rosa barnkläder.
Jag är väldigt långt från nån machokille och jag tänker göra mitt bästa för att inte tvinga mina barn att bli något de inte vill bli, men det betyder också att om vår dotter faktiskt vill ha rosa ska hon få det. Vår pojke är tokig i grävmaskiner - själv har jag knappt koll på vad vi har för bil, vet inte årsmodellen och det var frun som bestämde att vi skulle byta bil de senaste två omgångarna - och till vilken bil, så maskinintresset ligger inte på min sida om vi säger så. Jo, skruva moppe gillar jag, men där går väl gränsen. Dockor har aldrig funkat med sonen, trots att vi har försökt. Han kastar iväg dom och säger att de är "dåliga". Eller värre, tar i dom i foten och dunkar huvet i golvet på dom. Efter att ha varit på många öppna förskolor och sett massor med riktigt små barn leka och välja leksaker kan jag ärligt sagt säga att jag aldrig sett en pojke leka med en babydocka eller ens nallar, medan jag sett småflickor som gjort det. Jag trodde själv inte det skulle vara så stor skillnad som jag upplever att det är. Men så finns det ju också forskning på att det är skillnad mellan könen på barn som bara är en dag gamla.
Jag är dock optimistisk i det att jag inte tror att genusmänniskorna kommer att kunna styra sina barns könsroller. Jag tror däremot att det har större betydelse för pojkar att fundera över hur det påverkar dom att män i 80% av de fall de framställs i media framställs på ett negativt sätt, än att de ska få ha rosa när de är små. Vad gäller de 20 andra procenten, där män framställs på ett positivt sätt, handlar det i några enstaka fall om bra pappor, män som har yrken där det innebär att de ska offra sina liv för andra som framställs som hjältar (brandmän t.ex.), men till stor del män som vänder sig mot det som traditionellt sett anses vara manligt. Män som "feminiseras". Den metrosexuelle mannen. Det är alltså inte utan orsak jag blir bedrövad när jag öppnar tidningen.
I och med studier som denna får jag mina farhågor besannade. Män demoniseras i media. De är pedofiler, våldtäktsmän, mördare, dåliga pappor, hustrumisshandlare. Män som är bra är män som inte är män, medan bilden av kvinnor i media är att de kan välja vad de vill. De kan välja den traditionellt kvinnliga eller den traditionellt manliga rollen. Man kommer undan med att skriva de mest häpnadsväckande mansfientliga saker i tidningar och studien visar också att kvinnor ofta framställs som överlägsna männen, som fridfullare och att världen skulle vara en bättre plats om kvinnor fick bestämma. Unga pojkar som växer upp får veta att det är deras fel att världen är så dålig. Det har jag också fått veta under min uppväxt - och det påverkar en, precis som kvinnor blir påverkade av denna propaganda. Att de tror att de måste "klumpa ihop män" eftersom de inte vet vilka som är våldtäktsmän, när män löper mycket större risk för att bli utsatta för våld. Dagens feminism är dålig för både kvinnor och män. Pröva det resonemanget på svarta amerikaner, som är överrepresenterade i brottsstatistiken i USA, och se om det blir lika politiskt korrekt.
Så strunta i sätta unisexkläder på din son utan fundera på viktigare saker istället. Som över hur din son kommer att må genom att få detta budskap itrummat i sig under hela sin uppväxt, i en skola som missgynnar pojkar och där det knappt finns några manliga förebilder. Vad kommer det att göra med sin sons självbild? Hur kommer han att se på sig själv? Och ni som inte har söner - vilken slags man vill ni att er dotter ska få? En hopkrympt stackars krake som ber om ursäkt för sin existens och inte vågar säga ifrån om det gäller att dina barnbarn någon gång far illa? Fråga dig också om du själv tycker att det är OK att din dotter försörjer sin man, renoverar huset och dessutom städar, medan han tar hand om barnen och lagar maten, bestämmer var de ska åka på semester och vilka släktmiddagar ni ska åka på. Tycker du verkligen den "kvinnlige mannen" är så attraktiv att du skulle vilja att din dotter tog ihop det med honom? Det kommer att bli väldigt intressant att följa utvecklingen inom just detta område, om könsrollerna verkligen kommer att förändras i den grad att vi framöver får kvinnor som försörjer sina män. Jag och fler med mig är skeptiska.
Mats, jag hoppas att du förstår i vilket sammanhang dina "enkla" och, i mitt tycke, allt annat än extrema krönikor ingår. Media idag är i stort behov av positiva bilder av män. Jag är tacksam över ditt bidrag till detta, och tror att dina barn har haft turen att få en bra pappa.
Uppdat: Dagens DN: Reinfeldt säger att det är männens fel att kvinnorna inte jobbar heltid. De tar inte nog med ansvar för barnen, medan han själv säger att "kvinnor inte vill vara med längre" när det handlar om att jobba över. Huh?!? Själv vill jag heller inte jobba över, men ibland upplever jag mig tvungen. Jag kanske är strukturellt förtryckt?
Jag har följt den här pågående genusdiskussionen nu i några veckor. Men vill också betona att jag själv inte är en "feminist" utan bara följer den för att ni som är riktigt insatta och intresserad verkligen talar för er sak och skriver ganska intressanta saker. Framför allt tycker jag att det är skoj att läsa ur olika synvinklar. Vill bara säga att det var roligt att läsa ditt blogginlägg och att du skriver på ett mycket bra och lätt förståeligt sätt. Jag tycker det är svårt det där med namninsamlingen FÖR unisexkläder. En del av sakerna håller jag med om, men en del inte. Man kan säga att jag nog stor med en fot i varje läger *ler*.
SvaraRaderaEftersom jag ändå är här så vill jag skylta min tävling som jag har i min blogg. Så klart så syr jag barnkläder (lite ironiskt med tanke på diskussionen som pågår). Vinnaren får välja ett plagg ur min shop. Tävlingen är för att fira att jag uppfyllt en dröm - att öppna en s.k. bloggshop för mina kläder. Där är både flickigt och pojkigt....och för dem som så önskar: könsneutrala kläder.
KroKKoFin: Tack för din kommentar! Jag är glad över att du håller en sån sansad ton även om du inte håller med om allt, för det måste man ju förstås inte. Du missade att lägga in en länk till din tävling och blogg, kan inte se din profil.
SvaraRaderaJag har heller inget emot unisexkläder - faktum är att vi har rätt mycket av den varan själva. Jag tycker det finns viktigare saker att tänka på i jämställdhetsdebatten. Jag upplever det som att de som är mest för unisexkläder är sådana som önskar att pojkar ska bli mer flickiga, och flickor mer pojkiga, och visst ska barn få vara som de vill, men jag tror det finns skillnader mellan könen, men alla är ju individer.
Jag fokuserar särskilt på att man inte ska försöka tvinga pojkar att bli "flickiga" och måsta leka med dockor om de inte vill det. De ska inte behöva känna att de måste vara flickiga för att inte vara "onda män", något som ligger bakom den s.k. genusvetenskapen, där socialkonstruktionismen är en ideologisk utgångspunkt - utan att man har vetenskapliga belägg för detta. Vi måste tillåta pojkiga pojkar vara pojkar, och ge dessa positiva förebilder för att de ska må bra. Sådana finns det dåligt om idag. Som undersökningen jag hänvisar till visar är bilden av män idag väldigt negativ. Det är dåligt för både män och kvinnor, men lösningen är inte att försöka göra pojkar till flickor.
Mathias
SvaraRaderaBra och väsentlig iakttagelse av dig när du skriver "Idrottspapporna utsätter sina egna barn medan genusmänniskorna inte nöjer sig med att enbart utsätta sina egna barn - de vill även tvinga på mina barn sina idéer."
Jag skulle vilja vidga det resonemanget ytterligare:
En gång i forntiden flyttade jag och min hustru med små barn till en liten ort i Småland. Vi hade fått en bra bostad i och med det, och orten erbjöd en god uppväxtmiljö för våra barn. Det var bara en sak som störde oss. Människor där hade synpunkter på (det förstod vi på ett indirekt sätt) att vi t ex klippte gräs, eller tvättade och hängde upp tvätt, på en söndag. Det var aldrig någon som direkt kom fram och framförde synpunkter på detta, men vi kunde genom olika iakttagelser sluta oss till att "så gjorde man inte". Vi brydde oss förstås inte om dessa "förbud" (de inspirerade oss snarare till fler "lagbrott") och alltmedan åren gick kunde vi konstatera att det blev allt vanligare att folk runtomkring oss också blev mera lössläppta.
Jag har alltid ogillat när människor anser sig ha rätt att dyvla på andra sina värderingar i olika frågor. Om man av religiösa skäl känner sig förhindrad att klippa gräset en söndag så är det naturligtvis helt i sin ordning, men man har inte rätt att förvänta sig att andra ska dela denna inställning. Det har varit ett stort framsteg att en sådan insikt sakta med säkert kommit att genomsyra samhället ut till den minsta by i Småland. Det är en långsam process som pågått under decennier. Detta gudi behagliga tillstånd som uppnåtts brukar kallas tolerans. Motsatsen benämns intolerans. Intolerans är ett sinnestillstånd hos människan som i sina mest extrema former kan ställa till med ohyggligheter.
Allt gott och väl, det har gått åt rätt håll, men...
Nuförtiden, och faktiskt i samverkan med internet har det vuxit fram en alltmer vildvuxen flora av rörelser som har precis samma inställning som invånarna i en liten trångsynt by i Småland för trettio år sedan - ja, de är ännu värre. De här människorna vill diktera levnadsvillkoren för människor de inte ens sett på kort. Det finns kampanjer för snart sagt alla göranden och låtanden i tillvaron. Det kan gälla allt som hör livet till; hur vi äter, vad vi äter, hur mycket vi betalar för det vi äter, vilka kläder vi köper och, för att avsluta en oändlig uppräkning, hur vi i olika avseenden tar hand om våra barn.
"Hur ska vi komma framåt i jämställdhetsarbetet om vi inte tvingar mannen och kvinnan att dela barnledigheten lika" undrar en bekymrad programledare i radio för en tid sedan. Vad är det som hindrar att hon och hennes karl delar barnledigheten lika? undrar jag. Störs detta av att andra inte gör det?
Det finns snart sagt oändligt många bloggar där denna intolerans på olika sätt demonstreras. En sådan meddelar: "Man måste jobba på att få pappaor att inse att de behövs för sitt barn och sitt förhålandes skull, och att vara hemma med barnet stärker detta." Jaha. Så bra att denna bloggare vet vad som är bäst för alla blivande föräldrar. Skönt för de blivande föräldrarna att veta att någon tänker åt dem.
Jag får ibland för mig att vissa företeelser egentligen är konstanta - de tar sig bara olika uttryck. Så är det med intoleransen. I dag finns det väl knappast någon liten ort någonstans i Sverige där invånarna skulle sätta igång med mobbning av en granne som klipper gräset på söndagar. Men på nätet vimlar det av människor som utfärdar förkastelsedomar mot människor som vill leva på sitt sätt, på ett sätt de själva kommit fram till, men på ett sätt som strider mot det ideal den beskäftige bloggmobbaren stakat ut. Det är verkligen deprimerande.
Leif
Leif: Tack för en intressant berättelse! Ja, jag antar att man kan säga att även vi på något vis vill påverka andras barn - genom att vi inte vill bestämma hur de ska leva. Det är en idé vi tror på som vi vill att samhället ska ta efter. De här som ska tvinga föräldrar att dela lika på föräldraledigheten vill påverka samhället på ett annat sätt.
SvaraRaderaJag tycker dock det är en väsentlig skillnad att ha idén om att man vill tillåta andra att leva sina liv på sitt vis jämfört med de som vill styra andra att leva på ett visst vis. Här kan man dra en knivskarp linje, och jag skulle vilja säga att där går gränsen mellan tolerans och intolerans.