First we take Libya, then we take Syria...?

Sorry, kan inte släppa Libyen-historien, men vad är det med svenska media? Utländsk media verkar bra mycket mer nyanserad, och jag är fortfarande bara och nosar på hela historien känner jag. Här har vi ett klipp som är rätt intressant, med tanke på Sarkozy och Camerons besök där.



Det var väl hyfsat med folk där som viftade med de gamla Libyen-flaggorna, men ingenting som är i närhet av de demonstrationer som hölls för Gadaffi i Juli i år, då det sägs att 1.7 miljoner av Libyens invånare (på 4.5 miljoner) visade sitt stöd för honom:


Kom ihåg - har ni sett folk som viftar med gröna flaggor på bilder i tidningarna har ni sett bilder på de som stödjer Gadaffi.

I DN skriver man att jublande människor mötte Sarkozy och Cameron. Här har vi ett lite intressant klipp, som inte kunde bäddas in. Här är det rätt övertydligt att kameran spelar in "folkmassan" underifrån så man bara får med några män som står längst fram och tjoar. Man kan alltså inte avgöra om det är 10 personer eller flera tusen. Ett klipp på Aktuellt ikväll visade när Sarkozy höll vad som såg ut att vara ett offentligt tal, men jag såg inte några gigantiska folkmassor som jublade där heller.

http://youtu.be/iFKegDQtJ5I

Ni hör Cameron i ett av klippen rikta ett varningens ord mot Syrien. Vissa tror nu att Syrien är nästa land som NATO kommer att gå in i för att "skydda fridfulla demonstranter". En "humanitär insats" med andra ord, precis som i Libyen:



Jag är som sagt fortfarande bara och nosar på detta - men hur tror ni att det är smartast att starta ett krig? Genom att ledarna berättar för folket att de ska inta ett land för att man vill kontrollera deras tillgångar etc - eller att man istället försöker få folket att vilja gå i krig. T.ex. genom att "befria" landet man attackerar...

Nåt stinker vad gäller Libyen... Rejält...