Myten om den lyckade svenska jämställdhetspolitiken

Dags ta upp en myt från Feminist Myths and Magic Medicine som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Sverige har blivit dedikerat en helt egen myt i boken! Utomlands råder uppfattningen att den skandinaviska jämställdhetspolitiken åstadkommer jämställdhet mellan könen. Det är förmodligen så det låter när svenska feminister säljer in statsfeminismen utomlands (Margareta Winberg gjorde dock detta på ett rätt anmärkningsvärt sätt) när det i själva verket är så att vi har högre könssegregering på arbetsmarknaden än många andra länder. Skandinaviska länder har alltså högre könssegregerad marknad än länder som Egypten (jämställt land, va?) t.ex. - och avsevärt mycket högre än i asiatiska länder som Kina, Hong Kong, Japan, Malaysien och Indien!

Detta upptäckte ILO (en organisation i FN) när man gjorde en studie över 41 länder och undersökte 200-460 olika yrken och deras könsfördelning. När man fått detta "chockerande" resultat gjorde man till och med en speciell granskning av datat för Sverige, Norge och Finland - och presenterade sina resultat för dessa länder för sig - så man inte skulle behöva skämmas alltför mycket. Jag antar att det helt enkelt betydde att man inte redovisade de nordiska länderna i den stora rapporten - eftersom det skulle se konstigt ut att vi enligt vissa sätt att mäta jämställdhet ligger på samma nivå som Angola, Senegal och... Bahrein! Om någon vet mer exakt vad som hände med den här rapporten får ni gärna höra av er.

Förutom att vi i Norden har en anmärkningsvärt könssegregerad arbetsmarknad hävdar boken också att jämställdhetspolitiken i Sverige alltså inte har lett till att kvinnors och mäns inkomster närmat sig varandra särskilt mycket bättre än i andra länder - vilket är en myt som tydligen är specifik för Sverige. Det betyder inte att Sverige inte är mer jämställt än Angola - utan att det är ett ytterst dåliga mått på jämställdhet att jämföra kvinnor och mäns inkomster som kollektiv eller hur könssegregerad arbetsmarknaden är. Trots detta är det alltså mått staten och överstatliga organisationer som FN & EU använder för att mäta hur "jämställda" länder är. Med feministiska mått mätt innebär det alltså att den svenska jämställdhetspolitiken är ett misslyckande, vilket leder till att ytterligare åtgärder måste tas till från samhällets sida.

Själv menar jag att det viktiga är att vi har samma möjligheter oberoende av kön och att vi har lika lön för lika arbete. Det senare vet vi redan att vi har i Sverige. När Schyman bränner pengar tittar hon bara på vem som drar in kosingen i förhållandet - inte vem som har makten att spendera den. När ska man börja inse att den reella jämställdheten är en feministisk utopi (dystopi för en annan) som resten av världen inte vill vara med på?

Nordic women benefit from substantial family-friendly pro-
natalist policies, but the effect of these is to impede
equality with men in the labour market, in terms of access 
to the top jobs, occupations with authority, or higher pay.

This is finally being admitted by academics, even in 
Scandinavia, and is regularly confirmed by European Commission
reports on gender equality. The countries with the lowest
pay gaps are Italy (4.4%), Poland (7.5%), Portugal (8.3%)
and Belgium (9.1%). The largest gaps are in Slovakia and 
Estonia (26% and 30%). But Finland (21%) and Sweden (17%)
are entirely average.31

Källa: European Commission (2009) Report on Equality Between Men and Women 2009, sid 36. Brussels: OOPEC.