Att tillämpa utländsk lagstiftning i svensk kontext

Svenska domstolar tillämpar något som likna sharia i Sverige. Det handlar om s.k. muslimsk brudpeng - Mahr - en tradition som innebär att mannen ska betala pengar till sin hustru om han väljer att skiljas från henne. Detta är en tradition med förislamska anor och innebär en ekonomisk försäkring för kvinnan, då mannen i dessa länder står för försörjningen. Några fall prövas varje år. Kvinnans rätt till Mahr fastslås dock i koranen.

En tingsrätt har dömt en man, "Sina" att betala ca 2 miljoner kronor till sin före detta fru, efter endast några månaders äktenskap. De gifte sig strax innan de åkte till Sverige och efter några månader här begärde kvinnan skilsmässa - och krävde den s.k. brudpengen. Svensk rätt dömer enligt hemlandets lagar om någon av parterna har bott i Sverige i mindre än två år. Det som är ytterst märkligt i fallet är att det i detta fall inte handlar om att mannen begärt skilsmässa - utan kvinnan. Det finns tydligen olika typer av mahr-kontrakt och det är naturligtvis svårt att säga något utan att vara insatt i fallet, men det låter hur som helst märkligt att tingsrätten menar sig ha dömt efter hemlandets lagar då mannen inte varit initiativtagare till skilsmässan, men kanske var detta helt korrekt enligt det kontrakt som Sina skrev på innan de åkte - även om det låter som ett rätt konstigt äktenskapsavtal med tanke på vad syftet med mahr brukar vara.

"Mahr är ofta uppdelat i två delar, dels en hemgift som betalas ut direkt till kvinnan, dels en andel som betalas ut när kvinnan blir änka. Innehållet i mahr äger kvinnan, det är alltså inte fråga om ett brudpris som betalas till fadern för dottern. Brudgåvan ger kvinnan en viss ekonomisk frihet, samtidigt som den bevisar mannens förmåga att försörja henne och en familj. Den andra utbetalningen av mahr kan också ses som ett skadestånd i de fall mannen begär skilsmässa (talaq). Brudpengens andra del kan betalas ut även om den inte är specificerad i äktenskapskontraktet. Summan beräknas då efter kvinnans sociala status."

"Bland muslimer i USA är mahr ofta bara av symbolisk betydelse. I Sverige har mahr fortfarande stor betydelse för en del muslimska grupper, särskilt de som kommer från Mellanöstern. För att markera familjens status händer det att mannen i äktenskapskontraktet nämner summor långt bortom hans förmåga, pengar som måste betalas ut om äktenskapet upplöses."

Men nog om det juridiska. Problemet är att äktenskapskontrakt av det här slaget enligt Sina är obligatoriska. Brudparets familjer är de som beslutar om detta och brudens far skulle aldrig tillåta giftermål utan brudpenning. Vi hör ofta talas om kvinnors problem i andra delar av världen men sällan nämns mäns problem. Systemet med brudpeng är ett typiskt exempel på en skyldighet, en plikt, som män har att uppfylla gentemot kvinnor, som kvinnor inte har gentemot män (och kvinnor har förstås inte heller samma rättigheter som män i dessa länder). Då vi nu i västvärlden förespråkar (eller åtminstone borde förespråka) lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor blir det minst sagt konstigt om vi dömer utifrån en kontext som utgår från ett samhällssystem som är väldigt olikt vårt eget i detta avseende. Om vi kämpar för att kvinnor från dessa kulturer ska ha samma rättigheter som män ska vi också kämpa för att män från dessa kulturer inte ska behöva ha kvar de skyldigheter gentemot kvinnor som existerar i dessa kulturer. I annat fall blir man benägen att tro att lika rättigheter inte medför lika skyldigheter.

Man kan fråga sig i vilka sammanhang den här typen av lagstiftning ska gälla. Gäller det enbart bodelning, där kvinnor är de som kan komma att dra det längsta strået? Eller ska vi döma utifrån kulturell kontext vad gäller exempelvis otrohet också? Enligt koranen ska en kvinna som varit otrogen hållas inomhus "tills döden tar henne eller tills Gud bereder henne någon annan utväg". Historiskt sett har detta tolkats som att kvinnan ska muras in levande tills hon dör (eller tar sig ut själv). Nuförtiden är straffet för äktenskapsbrott i islamistiska stater oftast "bara" offentligt spöstraff (för såväl kvinnor som för män) (Koranen 24:2). Frågan är varför vi ska bedöma utifrån svensk lagstiftning när det gäller bodelning men inte vad gäller otrohet? Vem bestämmer i vilka fall t.ex. sharialagar ska gälla eller inte? Det låter som ett minst sagt godtyckligt system.

Som sagt - i konsekvensens namn ska den som menar att kvinnor från andra kulturer ska ha samma rättigheter som män också stå för att män från dessa kulturer ska slippa de skyldigheter gentemot kvinnor som existerar i dessa. Gör man inte det vill man bara premiera en grupp på bekostnad av en annan. Personligen tycker jag vi tillämpar principen lika rättigheter och skyldigheter här - och skippar offentliga spöstraff likaväl som vi skippar brudpeng.

"Sina" verkar för övrigt vara en av de som angett en summa som ligger över hans förmåga att betala - då han inte kunde drömma om att han skulle behöva betala, eftersom han själv inte hade några planer på att ta ut skilsmässa. Fallet är överklagat till hovrätten.

Tipstack går till Barfota!

Fler om detta:
Muslimsk tradition prövas i domstol
Svensk domstol ger rätt till iransk brudpeng
Svenska domstolar dömer enligt Iranska sharialagar!