Svar från Barnens Bokklubb

Nu har jag fått svar från Annika angående hennes krönika i förra utskicket av Barnens Bokklubb - du kan läsa om bakgrunden till detta här.

Hon menar att hon var otydlig - det tycker inte jag, men hur som helst får man väl medge att det låter bra mycket bättre när hon skriver på det här sättet. Jag ska fila på svar. Hur som helst är jag övertygad om att de behöver fler män i sin jury, eftersom jag inte tror på könet som social konstruktion och därmed är övertygad om att pojkar och flickor i allmänhet dras till olika saker.

Dessutom blir pappor idag mer och mer delaktiga i sina barns uppväxt och vi kommer att ha vår syn på saker och ting. Vi kommer inte att vara "de nya mammorna" och de här bokklubbarna måste ta även våra önskemål till sig om de vill behålla oss som kunder.

Kommentatorn Lövet tar också upp en viktig fråga i kommentarsfältet till förra inlägget. Pojkars läsförståelse är sämre än flickors, och här skulle Barnens Bokklubb kunna göra en insats.


Hej!

Tack för ditt mejl, det är alltid värdefullt att höra vad du som medlem tänker och tycker.
Som jag förstår det har du svarat på krönikan jag skrev i senaste numret av Barnposten. När jag läser krönikan själv så här i efterhand märker jag att jag var lite otydlig. Vad jag egentligen ville säga var att ända sedan 70-talet har de flesta småbarnsböcker haft pojkar i huvudrollen, och inte förrän 2009 gick flickorna om i statistiken. Jag anser med andra ord att det nu finns balans mellan könen, och tycker det är bra, meningen är förstås inte att det nu skall bli kvinnodominans. Vi tycker att det är viktigt både för flickor och pojkar att kunna spegla sig i de barnboksfigurer/personer de läser om.

Vi på Barnens Bokklubb ger inte ut några böcker själva utan köper in böcker från nästan alla Sveriges förlag utifrån våra kvalitétskriterier men hur förlagens utgivning ser ut är inget vi på Barnens Bokklubb kan påverka, det är helt och hållet förlagens egna beslut.

Som du också har noterat på bilden nedanför krönikan, är vi "bara" kvinnor som syns på bild och du har rätt i att det kan vara problematiskt utifrån ett jämställdhetsperspektiv. När vi nyrekryterar så ser vi därför mycket positivt på manliga sökande och kallar alltid kvalificerade sökande män till intervju men vi kvoterar inte in om det finns mer kvalificerade kvinnliga sökande. För att få in ett manligt perspektiv har vi dels en sk Läsepanel som består av unga medlemmar - barn mellan ca 8-16 år - både pojkar och flickor. Dem har vi ofta livliga bokdiskussioner med. Dessutom finns två män (tidigare medlemmar av vår jury) som vi också diskuterar olika bokval och andra saker som rör innehållet i tidningen med.

Till sist bifogar jag våra kriterier för huvudboksvalen, så att du förstår att det absolut inte är könet som avgör hur vi väljer böcker:

. En berättelse som fängslar, roar eller oroar
. Bra språkbehandling/översättning
. Ett trovärdigt innehåll som tar barn på allvar och har ett bra genusperspektiv
. Snygg grafisk form och professionella illustrationer
. En humanistisk grundsyn baserad på att alla människor är lika mycket värda


Jag hoppas att du fått svar på dina funderingar. Tveka inte att höra av dig igen.

Barnens Bokklubb presenterar "bra genustänk"

Annika Nasiell på Barnens Bokklubb har en liten krönika i senaste utskicket för Barnens Bokklubb som vi är med i (se bilden). Det får mig att bli rätt orolig. Så här skriver hon bland annat:

"Förra året bröts trenden att det var mest pojkar i huvudrollen i bilderboken, och förhoppningsvis fortsätter denna tendens även i år."

Så mycket för det kvantitativa jämställdhetstänkandet. Där brukar man mena att "reell jämställdhet" är 50/50 mellan könen, men här menar alltså Annika att det är bättre med en övervikt på kvinnliga huvudrollsinnehavare. Nedan har jag skrivit ett brev till henne som jag hoppas få svar på. Maila henne du också på annika.nasiell@barnensbokklubb.se.

Ta en närmare titt på bilden på dom som väljer böcker - enbart medelålders vita kvinnor. Vad har de för syn på män - och vad vet dom om hur det är att växa upp som pojke egentligen? Så här får man helt enkelt inte skriva om man är en person som ska välja ut bra böcker till barn!



Hej Annika,

Jag såg din krönika i senaste utskicket för bokklubben och blir fundersam över vad det är ni menar med "bra genustänk"? Jag har barn av båda kön och tycker förstås att mina barn inte ska tvingas in i en mall enbart på grund av det kön de har fötts till. Det finns tendenser inom "genustänket" att man ska arbeta kompensatoriskt för att motverka stereotyper i samhället och det anses därför vara bra att vara "normkritisk" som det så fint kallas.

Personligen tycker jag att det finns risk att man bara ersätter den rådande normen med en annan om man gör på det sättet. Visst gillar jag Pippi Långstrump, men om min dotter bara får läsa om Pippi Långstrumpar och det du kallar för "starka tjejer" som du hoppas på, hela tiden kommer hon ju att tvingas in i en annan mall. Om hon råkar vara en Pippi Långstrump-tjej är kanske ingen skada skedd, men hur som helst vill jag att hon ska få välja själv! Jag kommer att älska henne lika mycket om hon är en Pippi Långstrump-tjej eller en vårdande tjej som inte är utåtagerande. Är det inte valfrihet det handlar om?

Jag blir väldigt fundersam när jag läser att du hoppas att trenden med färre pojkar i huvudrollen ska fortsätta även i år... Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att du menar att kvinnlig dominans bland huvudrollerna är att föredra? När jag sedan ser bilden på er som väljer böckerna tycker jag det verkar vara dåligt med mångfald i er grupp. Ni skulle definitivt må bra av att ha några fler män i gruppen, någon som upplevt vad det innebär att växa upp som pojke, med de specifika krav det innebär. Vilken är er strategi för pojkböcker och vad tänker ni egentligen när ni väljer ut era böcker? Jag skulle vilja ha ett bra svar på detta, som det är nu tänker jag gå ur er bokklubb innan det dimper ner något i stil med "Könsmaktsordning för de minsta".

Mansnätverket hemsida lanseras

It's been a long ride... Och ändå är det här bara början.

Det är mer än ett år sedan jag ramlade in i bloggvärlden och saker och ting har definitivt fått en annan form i mitt huvud. Nu är det dags för lansering av något som är en direkt produkt av det jag har fått i mig under den tiden.

Mansnätverkets hemsida lanseras idag!

Pelle Billing startade en Facebookgrupp för Mansnätverket för drygt ett år sedan och det senaste året har vi varit en grupp som har jobbat rätt mycket med att få hemsidan färdig, då allt arbete är ideellt.

Vi hoppas att du som läser detta vill hjälpa oss att sprida budskapet om lanseringen! Om du har en blogg, en Facebook-grupp, en mejllista eller andra kanaler där du kan nå människor, får du gärna tipsa om Mn:s hemsida. Att skriva en statusuppdatering på Facebook eller Twitter är också mycket värt.

Läs mer hos Pelle Billing.

Om kollektiv skuldbeläggning

Sveriges integrationsminister Erik Ullenhag skriver på DN debatt apropå bombdåd och planerade sådana att svenska muslimer inte får skuldbeläggas som grupp.

När får vi höra Nyamko Sabuni säga något liknande om män? När publicerar DN en artikel som manar till att inte kollektivt skuldbelägga män för enstaka individers handlingar? Själv är jag inne på att vi måste stoppa arbetares våld mot tjänstemän då det är en bättre förklaringsmodell än både kön och etnicitet - men av någon anledning tror jag det blir svårt att driva den frågan. Det kanske säger nåt om hur klokt det är att använda sig av det resonmanget vad gäller kollektiv skuldbeläggning av både män och invandrare... Eller klass för den delen.

Om kvinnors (o?)förståelse för män

Lisa Bjurwald kommenterar i DN:s ledare (angående #prataomdet) bloggaren "Jag, Hugh Grant" som skriver följande:

”Som erövrare ska jag prövas, bedömas, befinnas värdig av den svala kvinnan innan hon bestämmer huruvida vi ska gå hem tillsammans eller inte. Detta ser jag alltid som hennes beslut, inte mitt. I detta hennes beslut väger jag dock sällan in det faktum att hon, precis som jag, kan hysa längtan efter närhet, ömhet och sex.”

Med detta drar hon slutsatsen att "Den avgörande attitydförändringen måste därför komma från männen".

Va?!?! Är det så har kvinnan vid bardisken vad jag förstår ingen som helst del i könsrollerna i denna situation.

Är det verkligen så svårt att tro att vi män i stor utsträckning faktiskt är som ni kvinnor vill att vi ska vara (och därmed också vice versa)? Är det inte rimligt att tro att könsrollerna faktiskt inte är vare sig kvinnors eller mäns fel, utan något som vuxit fram historiskt sett - för att det fungerat? Måste det lik förbaskat alltid vara män som har ett icke önskvärt beteende och därmed ska ändra på sig?

Vi män har börjat prata om saker. Jag tycker dagens inlägg av Pelle Billing sammanfattar väldigt många bra saker som har börjat bubbla upp till ytan:

"Vi män vill också att ni kvinnor ska förstå att vi har inte valt vår roll mer än att ni har valt er. Vi valde inte att vara dem som jobbade ute på åkern i bondesamhället, eller att vara dem som jagade på stenåldern. Det bara slumpade sig så att vår muskelmassa och vår oförmåga att bli gravida gjorde att dessa uppgifter föll på vår lott. Och därmed lades grunden för vilket kön som skulle jobba i hemmet respektive utanför hemmet."

...

"Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv)."

Jag tror det är rätt många män som är trötta på att DN:s kvinnliga journalister tycker sig vara de som ska diktera villkoren när det gäller hur vi ska välja att prata om saker. Det är vi män som måste börja tala om våra erfarenheter, hur det är att leva som man och de krav som ställs på oss. Feminismen är helt enkelt inte lämplig för att skapa den förståelse för män som jag tror att många kvinnor skulle må bra av att ha idag.

Jag tycker Pelle gör en fantastisk avslutning:

"Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss."

Rättssystemet kritiseras bara då det passar

Pelle Billing skriver idag om Sanna Lundell som blir vansinnig av en hovrättsdom där en man som misshandlat sin kvinna blir attackerad av henne med en kniv. Hon väljer att hugga honom i bröstet - och gör det efteråt, när hon inte själv är utsatt. Tingsrätten friade kvinnan medan hovrätten dömer henne till 6 månaders fängelse för grov misshandel.

Visst kan man få fundera över om saker och ting går rätt till i rättssalarna men jag slås av vad media och den allmänna opinionen anser är okej att ifrågasätta. Jag skulle vilja dra paralleller till Assange-fallet, där svensk media jämfört med utländsk varit minst sagt försiktig vad gäller funderingar som på något vis kan ställa målsägarna i dålig dager. Man har publicerat utdrag ur polisförhören, men väljer sådan som är negativ vad för svaranden. De som vill lyfta fram saker som pekar i andra riktningen (och visst finns det dom som är allt annat än finkänsliga där) får veta att de ingår i en hatstorm och minsann uppför sig som folket i Bjästa. Den allmänna uppfattningen är att man inte ska ta parti åt varken det ena eller andra hållet innan rättvisan haft sin gång.

Men så låter det bara i vissa sammanhang. Jag höjer inte så lite på ögonbrynen när jag läser Sanna Lundells artikel. Här har vi alltså ett fall där rättvisan har haft sin gång - men i det här fallet är tidningarna inte ett dugg rädda för att publicera artikeln. Vänd på kvinna och man istället, skulle artikeln känts fräsch då? Jag vill minnas att vad gäller Bjästa-fallet var människor väldigt upprörda över hur folk i samhället inte kunde acceptera ett domslut. Det är tydligt att det är okej för media att agera offentliga domstolar och ifrågasätta domstolsbeslut när domarna inte går i den riktning som passar redaktörerna.

Istället för att ens våga peka i andra riktningar än de politiskt korrekta drar tidningarna igång kampanjer för att #prataomdet (startade av en vän till målsägande). Visst, jag vill inte läsa Flashbacktrådar i tidningarna men det är inte första gången jag slås över hur likriktad svensk media är. Inte konstigt att det finns de som blir trötta på att #prataomdet. Inte konstigt att Sverige börjar uppfattas som extremt. Landet lagom och mellanmjölkens land? Pyttsan...

Lästips: Medborgarperspektiv - Varför inte prata om det på riktigt