Ris och ros, Jusek

Ge förutsättningar för karriär på lika villkor skriver Jusek. I en informationsfilm börjar man med att köra den klassiska 'jag trodde att vårt företag var jämställt men när jag frågar runt så hör jag att män tjänar mer än kvinnor och så ska det ju inte vara'. Jag har inte tänkt gå in på att detta är en väldigt förenklad bild av verkligheten då man bortser från variabler som t.ex. arbetstid, resor, övertid, obekväm arbetstid och annat. Läs mer om detta på Mansnätverket, dokumentet "Lönediskriminering - Praxis bland män?" av Fredrik Sandberg.

Jag skulle däremot vilja ge både ris och ros för att Jusek vågar komma med följande stycke. Det bryter av ordentligt mot vad man får höra i media annars - men tyvärr är det epic fail i slutsatserna man drar.


Att vara den som tar ut den större delen av föräldraledigheten och tar större ansvar för barnen - till exempel genom att arbeta deltid - påverkar också löneutvecklingen. Vi vet att manliga akademiker vill vara föräldralediga i större utsträckning än vad som faktiskt sker. Kultur och attityder på arbetsplatserna behöver förändras så att männen tar ut en större del av föräldraledigheten.


Som sagt - man erkänner att män faktiskt vill vara mer föräldralediga än de är i dagsläget. I vanliga fall hör man bara om hur dåliga papporna är på att ta ansvar för sina barn - att de smiter undan till jobbets sköna tillvaro där de sitter och myser medan mammorna är hemma och slavar. Det är stort. Däremot fattar jag inte hur man kan komma till slutsatsen att man måste ändra på kultur och attityder så att männen måste ta ut större del av föräldraledigheten. Personligen tror jag att män skulle tjäna på det. Personligen vill jag också ta stort ansvar för, och vara delaktig i mina barns uppväxt - men, och här är det stora MEN:et - bara för att jag tror att det är bra så vill jag inte tvinga alla andra att göra precis som jag vill. Jag tycker detta är upp till var och en.

Betyget blir både dåligt och bra, Jusek. Tack för att ni inte kastar skit på oss pappor i samma utsträckning som media gör i allmänhet, men ni fick gärna tänka ett steg längre.

Reinfeldt mål i Assange-hearings?

Läste just ett tweet från AlexiMoustros:

Just in: #Assange lawyers will argue today that Swedish PM interfered in judicial process by describing sex allegations against J as charges

I klartext alltså - Assanges advokater kommer idag att argumentera för att Sveriges statsminister, dvs Fredrik Reinfeldt, har stört den juridiska processen mot Julian Assange - då han för ett par dagar sedan uttalat sig i Aftonbladet och påstått att Julian Assange står åtalad - då han i dagsläget faktiskt inte är åtalad för något. Det hela blir bara mer och mer galet... Samtidigt störde det mig oerhört att Reinfeldt i princip samma mening påstod att Sveriges rättssystem är tipp-topp.

Assange's f.d. partner har skrivit en bok om hans tid med honom.

Efter dagens förhör står det klart att dom angående utlämning kommer att ges den 24:e Februari.

Associated Press: Swedish minister to Assange: turn yourself in
Nyheter24

Betygsdiskriminering och våldtäkter

"Han är tuff. Han är stark. Han är aggresiv. Han är kraftfull. Och han våldtog sin flickvän. Men han var inte alltid på det här sättet. Vad lär du din son?"

Är det bara jag som tycker det är ofräscht så det räcker och blir över att visa upp små pojkar på det här sättet? Visst ska vi kunna diskutera vad det är som gör att människor växer upp och blir sådana som utövar sexuellt våld - men för min del tycker jag det är rätt tydligt vad män i allmänhet (eller riktar den här reklamen sig till kvinnor?) fördömer våldtäkt. Titta bara på hur det ser ut i fängelserna. Vilka står lägst i rang? Våldtäktsmän och pedofiler. Att påstå att det finns en kultur bland män i allmänhet som menar att det är okej att våldta kvinnor är minst sagt långt från verkligheten. Som vanligt när det gäller den här typen av problem finns det bra mycket bättre variabler än kön att titta på om man vill skapa en modell som förklarar det. Levnadsförhållanden och social status t.ex. Jag skulle också gärna vilja veta om man kan se skillnader i utfall fördelat på ifall barn har haft närvarande föräldrar eller inte.

En man som inte kan få sex annat än genom att tvinga till sig det har inte hög status bland män i dagens moderna samhälle. Tvärtom. Påstår man nåt annat skulle jag vilja säga att man har en rätt unken manssyn.

En väldigt glädjande nyhet är att till och med SR rapporterar att man uppmärksammar betygsdiskrimineringen av pojkar i skolan. Genusnytt har också uppmärksammat detta. Så även SvD. Undrar om DN kommer att publicera något om detta? Mindre positivt är att man föreslår genusutbildning för att komma till rätta med problemet. Jag tycker vi tittar på Finland istället - där har man lyckats bra med skolan på senare år. Det skulle inte kunna vara en idé att minska storleken på klasserna istället? I Finland har man dessutom inte barnen lika länge på dagis som här i Sverige. Vill också minnas att närvarande föräldrar är positivt för barns betyg. Det kanske är dags att tänka om med det här sätta barnen på dagis från 1 års ålder, jobba till 17, hämta barnen, trycka i dom middag och stoppa dom i säng?

Edit: DN verkar tydligen inte tycka att det här är en nyhet som är intressant nog då det fortfarande inte har dykt upp något där.

Edit: Jo, nu har även DN tagit upp det, även om det fortfarande låter rätt mycket som att pojkar får skylla sig själva. Inget i Aktuellt eller Rapport igår dock.

10-20 meter under Aftonbladets redaktion..

...sitter jag just nu i ett hotellrum och känner mig konstig. Jag tror det beror på alla krönikor och Littorin-affärer som man publicerar där uppe. Det sprider antagligen negativ energi genom huskroppen i form av multipla Curry Hartmann-linjer som formar ondskefulla pentagramliknande kors. Eller så är det för att jag varit och tagit ett par öl med en ökänd bloggare, efter att en helt okänd medelålders norrman försökt få med mig på en "kjempeenkel pizza" då jag tagit ut pengar i bankomaten. Jag är inte van vid Stockholms energiska liv och alla dess starka symboler. De gör så mycket intryck på mig och jag blir upptrissad. Det är tur att SvD:s Sanna Rayman också jobbar i samma hus. Hon kanske sprider tillräckligt mycket positiv energi för att det ska gå att sova här i natt. Det känns konstigt att vara här för en liten utböling som jag, som annars upplever stora vida världen genom en laptop i knät, liggandes i soffan efter att småttingarna gått i säng.

Tack alla ni som gör min värld till en så mycket större plats.

In Soviet Sweden...

Bara i Sovjet, Sverige, är avhandlingen av Assangefallet i statstelevisionen en professor som står och skryter upp svenska rättssystemet och säger att det är tipp-topp, samtidigt som Claes Borgström sitter på södra teatern med kända radikalfeminister för att "diskutera" #prataomdet (som minsann INTE har något med Assangefallet att göra!! Därav är det väldigt trovärdigt att just Borgström är med i diskussionen) .

Eller som en advokat i London sa igår: Om Borgström hade talat som han gjort om den åtalade i media i Storbritannien hade han fått rättslig påföljd för domstolstrots. Vad är det för jäkla land man lever i? Och så kallar folk Norge för den sista Sovjetstaten...

Och, återigen, jag tar inte ställning i fallet i sig utan tycker mest att det är skrämmande hur likriktat det är i svensk media. Läser man utländsk medias rapportering får man en stark känsla av att det måste vara en hel massa saker som sitter ihop vad gäller politik, rättsväsende och media i Sverige. Tysta överenskommelser och hemliga beslut som tagits där man redan stakat ut vägen framåt. Vad vanligt folk tycker verkar ingen av dom bryr sig om, och frågan är väl om folk i allmänhet bryr sig?

Som sagt, vad är det för land vi lever i? Ursäkta bitterheten.

Nu ringer varningsklockorna

Nu ringer varningsklockorna. Kanske utan anledning, men när man läser i en artikel om ett lagförslag som presenteras av Beatrice Ask, som bygger på en statlig utredning tillsatt av Thomas Bodström, och Rädda Barnen och BUP får uttala sig - då är det lite för många tecken som pekar i fel riktning. Lägger man sedan in att socialtjänsten ska få mer makt i och med lagförslaget, då vill jag verkligen veta att det här är något man tänkt igenom så att det inte är ytterligare ett verktyg för umgängessaboterande föräldrar....

I dagsläget är det så att skilda föräldrar måste vara överens om sådant som är "av ingripande betydelse för barnets framtid". Lagförslaget syftar till att socialnämnden ska få besluta att en åtgärd får vidtas trots att endast en av dem samtycker, om den krävs med hänsyn till barnets bästa. Det handlar om psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling enligt hälso- och sjukvårdslagen, behandling i öppna former inom socialtjänsten eller utseende av en kontaktperson samt stöd enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Det låter ju bra, men vad kan detta betyda i praktiken?

Ibland är vårdnadshavarna inte överens. Oenigheten riskerar att drabba barnet, som inte får den hjälp som behövs, har flera statliga utredningar och barnrättsorganisationer, som Barnombudsmannen och Rädda Barnen, slagit fast. Det kan till exempel handla om barn som utsatts för våld i familjen eller sexuella övergrepp – men nekas behandling.

Anna Norlén, enhetschef på Bup Grinden välkomnar förslaget. Det bästa, poängterar hon, är förstås om föräldrarna är eniga om barnens bästa.
–Har man så olika syn som föräldrar på om barnet behöver Bup-behandling eller inte, så är det ett tecken på att man kanske inte kan ha gemensam vårdnad.

Ursäkta mig, men om ett barn blivit utsatt för sexuella övergrepp av en av föräldrarna, har man ens delad vårdnad då? I min värld tänker jag mig att ifall en av föräldrarna begår sexuella övergrepp eller brukar våld mot ett barn så kommer den andra föräldern att få ensam vårdnad. Då behövs inte några lagar som den här. Jag skulle väldigt gärna vilja ha tydligare exempel här på vilka fall det är man handlar om!

En vårdnadstvist i domstol tar dock tid, konstaterar Anna Norlén.

– Vi behöver hitta ett snabbare sätt att se till att barn som mår riktigt dåligt och har svåra symptom kan få hjälp. Det här öppnar sådana möjligheter.


Fattar jag det hela rätt här handlar det allså om fall där det pågår eller inte har påbörjats en vårdnadstvist. Vilket är våldet och de sexuella övergreppen man talar om? Finns det några konstaterade övergrepp överhuvudtaget? Ska BUP och sociala tvinga barn att genomgå sexövergreppsterapi för övergrepp som inte ens har skett, för att en av föräldrarna kommit på att det kan vara en bra idé för att lyckas få ensam vårdnad? Det verkar inte helt ovanligt att anklagelser om sexövergrepp används av umgängessaboterande föräldrar - i syfte att få enskild vårdnad. Med tanke på vissa rättsfall man läst om, där det efter flera år och fällande domar kommit fram att barnpsykologer fått barn att komma ihåg sådant de aldrig varit med om känner jag mig inte alls bekväm med det här.

Själv tänker jag att den här lagförändringen skulle vara perfekt för en förälder som vill sabotera för den andra parten genom att tvinga barnet att genomgå terapi. Barn är känsliga och har svårt att skilja på fantasi och verklighet, och under terapin kan en psykolog se till att barnet "kommer ihåg" övergrepp som det blivit utsatt för. Exempelvis kan en en förälder efter lagförslaget inte motsätta sig att den andra föräldern vill skicka barnen till Bup för att genomgå den här formen av terapi.

Vad tänker ni om den här lagen? Kan ni ge bra exempel på att den faktiskt behövs? I nuläget tycker jag det känns som ytterligare ett hopkop av "män är djur och mammor är heliga och oskyldiga"-klubben. Snälla, bevisa att jag har fel!

Vad kvinnor vill ha #2

Så var det dags igen för politikerna att visa att de minsann vet bättre än medborgarna. Återigen är det kvinnor som inte har koll på vad de skulle ha gjort om de egentligen varit fria att bestämma själva. Att kvinnor sedan är de som beslutar om 80% av föräldraledigheten (vad jag har läst någonstans) och därmed torde vara de som själva väljer att vara hemma mer med barnen hör inte hit. Eller som Simone De Beauvoir själv uttryckte det när Betty Friedan menade att kvinnor som själva vill det ska få stanna hemma med barnen:

“No, we don’t believe that any woman should have this choice. No woman should be authorized to stay at home to raise her children. Society should be totally different. Women should not have that choice, precisely because if there is such a choice, too many women will make it.”

Nu är det inte Simone de Beauvoir som säger det, utan Monica Renstig, i en artikel i SvD. Hon följde Reinfeldt till ett "toppmöte" i London där hon, vad jag förstår, fick ge sin bild av Sverige och kvinnors karriärutveckling. Vad Reinfeldt tycker i frågan har jag avhandlat tidigare, och det ligger i precis samma linje som vad Monica tycker. Kvinnor måste arbeta mer!

"Under sin presentation i London berättade hon att gapet mellan männens och kvinnornas deltagande i arbetskraften ökar i vårt land - fler kvinnor jobbar deltid helt enkelt. Och det tycker Monica Renstig är en farlig utveckling.

– Andelen kvinnor som arbetar deltid har ökat från 34 procent 1998 till 41 procent 2009. Det ska jämföras med USA där endast 24 procent av kvinnorna arbetar deltid

Ett annat härligt uttalande Monica ger är att "I Sverige har vi fokuserat för mycket på "balans i livet" och effekten av det är att vi inte har så många karriärskvinnor. Det är enkelt, man kan inte både ha kakan och äta den. Det är flest arbetade timmar som vinner. Sedan ska man komma ihåg att det inte är något fel på att vara mellanchef, det handlar om att välja."

Det handlar om att välja, men man måste tydligen välja som Monica om man ska välja rätt! Vi verkar tydligen också behöva fokusera mer på obalans i livet.

Signaturen PerEkman har gett en kommentar som i mitt tycke sammanfattar det hela väldigt bra:

Det här är en fråga som berör den karriärskåta delen av befolkningen d.v.s. omkring 5-10%. Men eftersom samtliga politiker återfinns inom denna grupp så har det helt plötsligt blivit en nationell angelägenhet, vanligt folk bryr sig inte. Men politiker bryr sig heller inte om vanligt folk.

Däremot kan man förstå att Fredrik är orolig. Om det är så att det är kvinnorna som är de som är bäst utbildade i framtiden - vilket allt tyder på när man ser hur det ser ut vad gäller könsfördelning på högskolan idag - så måste kvinnor arbeta mer i framtiden än männen för att vi ska kunna behålla den standard vi har idag. Samhället har inte råd med att den bäst utbildade arbetskraften går hemma och duttar med småbarnen - det är en dålig investering. Om det - ve och fasa - skulle råka vara så att kvinnor faktiskt själva önskar och väljer att vara hemma med barnen i större utsträckning än männen - då är det naturligtvis väldigt viktigt för Fredrik att övertyga kvinnorna om att de har fel.

Madeleine Lidman skriver ett tänkvärt inlägg till detta. Hon vänder sig emot att man alltid utmålar barnen till ett problem och målar ut männen som lata skurkar
Ett annat lästips: Pelle Billing om Sanningen om ofrivilligt deltidsarbete.