Det jobbiga med att växa

I ett av Pelle Billings blogginlägg uppstod en diskussion som kom att handla om att ifrågasätta sina egna åsikter. Vad har man att förlora på att ifrågasätta sina egna åsikter? Min syn på det hela är att man, på kort sikt, kan förlora väldigt mycket på det personliga planet. Det känns (på kort sikt) bra att kunna skylla personliga tillkortakommanden på omvärlden - och det finns många som vill leverera färdiga paket som genom att man köper dessa paket och blundar för vissa saker ger en ansvarsbefrielse. Könsmaktsordningen är ett exempel på något som ingår i feministpaketet (åtminstone majoriteten av feministpaketen). Allt dåligt kan göras till männens fel och själv är man förfördelad. Innehåller paketet sedan att man erhåller ett unikt värde enbart på grund av någon medfödd egenskap (kön eller etnicitet) blir det ännu mer attraktivt. Man får ett värde enbart på grund av det man är född till medan någon annan blir mindre värd. Istället för män kan man förstås skylla allt på invandrare, kvinnor eller någon etnisk grupp. Och det kan fungera riktigt bra - under en begränsad tid.

På lång sikt blir det förstås svårare och svårare att upprätthålla den här världsbilden för sig själv, men vissa människor lever hela sina liv med den. Det är dock upp till dig själv att ta steget att bryta mönstret, det första steget är du tvungen att ta själv. Även om jag har vanligtvis kritiserat genuspedagogik för att den är grundad på ideologiska utgångspunkter (könsmaktsordningen och könet som i allt väsentligt en social konstruktion) är en annan sak jag har problem med att man bara tittar på hur föreställningar om kön påverkar oss medan det finns så mycket annat som stoppar oss i fack. Exempel på detta är klass, religiösa föreställningar vi växer upp med, de värderingar som finns omkring oss i skola, media, unika värderingar på orten vi växer upp, typiska värderingar i den släkt vi föds in i, och mycket annat. Detta ignorerar man och fixerar istället enbart på kön medan det bara är en av pusselbitarna i den sociala kontexten - och då har jag inte ens gått in på det biologiska.

För att kunna växa som människa måste man kunna ifrågasätta sina egna värderingar och kunna byta dom om man ser att de inte håller - vilket inte ska förväxlas med att det är ett självändamål att byta ut dom, men låser man fast sig i en världsbild upphör också möjligheterna att kunna lära sig något nytt. Jag har personligen gjort ett par dramatiska byten – och det har varit allt annat än enkelt, och dessutom tagit lång tid. Att ifrågasätta sig själv och det man står för är jobbigt, och naturligtvis är jag inte perfekt. Min personliga övertygelse är att det är för jobbigt för vissa människor. Det tar istället den vägen som på kort sikt är lättast, och då jag inte vet hur det är att vara dom kanske det är “rätt” att göra det – då alternativet kanske blir alltför jobbigt. Jag kanske skulle ha gjort samma sak om jag var i den människans situation.

Vad jag exakt ville åstadkomma med det här inlägget vet jag faktiskt inte. :-) Det finns hur som helst bara tre olika tillstånd du kan vara i - och även om det finns yttre faktorer som styr oss är det i slutändan bara du personligen som kan påverka om du ska gå mot utveckling, gå tillbaka i utvecklingen eller stå på samma ställe och stampa. Evolution, deevolution och staticitet. Valet är ditt, och det fina är att du alltid kan välja om ifall du tycker att det blev fel.