Vi har haft förmånen att få spendera mer tid på landet på sistone. Det är lugnt och skönt, långt från stadens stök och stoj, och förstås även långt från stadens alla förträffligheter som fina, välsorterade affärer. Och lugnt och skönt, visst lever jordbruksmaskiner om ibland också, men det är inte alls samma sak som stadens konstanta brus.
Det är öppna vidder och det finns en hjälpa-varandra-anda som jag fascineras väldigt av. Människor låser inte huset och säger att om man behöver låna verktyg är det bara att gå in i verkstan. Man drar ihop ett gäng och fixar saker tillsammans. Det ligger så pass långt från resten av världen att mamma staten inte har resurser att fixa grejer åt en. Vill man ha något gjort får man göra det själv, och det fina med att inte få hjälp när man gör något är att man inte blir beroende. Resurserna som finns byggs upp lokalt. Mamma statens och pappa EU:s byråkrater förlorar makt när folket ute i byarna inte blir beroende (bönderna är förstås långt ifrån oberoende av EU, men ni hajar). Naturligtvis är det inte ett samhälle utanför samhället, men man känner ändå att man är långt från storstadens politiker och journalister, och det känns skönt. Oerhört skönt.
Själv har jag kommit att bli en sån där som köpt vad domedagsprofeterna säger. Att det blir slut på olja inom en hyfsat snar framtid. Landsbygden behöver förstås olja för transporter, vilket staden också gör, och på kort sikt kan det vara bättre att vara i staden. Personligen tror jag dock att det finns många andra problem i staden som kommer att dyka upp i skuggan av peak oil, och att de problemen kan bli allvarliga, och där tror jag att landsbygden kommer att klara sig bättre, då man redan byggt upp de personliga relationerna som kommer att bli viktiga framöver. Västvärlden är i full färd att kollapsa under sin egen tyngd. Maktapparaten och regelverken som behövs för att hålla samhället kostar allt mer och samhället har oerhört svårt att backa tillbaka frivilligt, trots att resurserna krymper. Först när det kommit en rejäl smäll kommer man att inse hur dåligt läget faktiskt är. Då vi i dagsläget monterat ner de personliga relationerna till förmån för en statlig mellanhand tror jag i dagsläget att landsbygden är bättre förberedd för den smällen.
Risken att staten inte kommer att kunna ta hand om dig när du blir äldre är alldeles för stor idag för att inte investera i alternativ. Att göra saker tillsammans och hjälpas åt är inte så dumt heller för den delen.
Vad tror ni som hänger här om framtiden? Är ni lika dystra som mig?
En herre som tittat mycket mer i detalj på detta än mig är Cornucopia:
